Vi passerar ofta Studentviken på promenaden mina fyrbenta och jag. Denna badplats, som nu är tom på folk, bär på många minnen från barndomen och uppväxtåren. Det var här som vi oftast badade under alla de där åren. Det var här som jag gick i simskola. Första sommarlovet övade jag bentag i sanden här och i slutet på sommaren simmade jag 200 meter och fick ett gult simborgarmärke. Minns att jag var så lycklig över att det var gult. Det var ju min älsklingsfärg. Diplom fick man också som kom från Simfrämjandet och det var underskrivet av Ulla Lundqvist, gymnastikdirektör.
Nu går vi här över den lilla sandstranden, som en gång var så stor, och höstvindarna känns runt öronen.
Det är härligt med höst och det är 2012. Sommaren 1967 kommer med tankens kraft nära.

Nostalgidiplom...

När min mamma var en liten flicka så fick hon följa med min mormor till fisktorget på lördagarna. Under en tid där den senare halvan av 1940-talet så fanns det en liten båt som låg förtöjd vid Borgmästarekajen. Den låg på ett ställe alldeles nära där det nya hotellet ligger idag. Den där lilla båten var ett hemmabygge som en liten pojke hade byggt. Mamma brukade fråga mormor om de inte kunde gå och titta på den där lilla båten då hon och mormor var på fisktorget alldeles i närheten. Mamma tyckte att den lilla båten var så gullig och den lilla pojken, som brukade hålla till vid sin båt, var så söt. Båtägaren var en liten pojke i 10-årsåldern som bodde på Arklimästaregatan 44. Han hade byggt båten själv i vedboden på gården där han bodde. Båten var sjöduglig och användes flitigt. Den hade ett litet segel och kallades för en badbåt. Vad ingen visste då var att mamma och den lille båtägaren flera år senare skulle mötas och sedan leva sina liv tillsammans som gifta. Pojken med båten var min pappa. Denna historia är så fantastiskt gullig tycker jag och jag tänker ibland på detta då jag passerar därnere vid kajen.

"Båtägaren" och den lilla flickan...

Jag cyklar till jobbet och passerar då den stadsdel som kallas Pottholmen. Det finns storstilade planer för denna del av stan som idag rymmer bland annat brandstation och gamla Strandgården. Det blir säkert fantastiskt fint när det nya Pottholmen så småningom blir färdigt. Just nu används husen på Strandgården, sedan många år, av olika föreningar som har sina lokaler där. Dessa hus kommer att rivas som det ser ut enligt planen för Pottholmen. Strandgården har sin historia. Det känns tydligt, tycker jag, när jag står inne på den gård som inramas av de tre stora gamla tegelhusen. Från början kallades dessa hus för Borgen och den var inhägnad med plank. Här inrymdes fattighuset. Karlskrona var historiskt tidigt ute med att organisera fattigvård. Inledningsvis låg fattigvårdsanstalten vid det förra Marinmuseet men flyttade sedan till Strandgården, dåvarande Borgen, runt 1820. Från början blandade man fattiga utslagna människor hur som helst på Borgen. Då var det mest en förvaring av fattiga, gamla, utslagna och psykiskt sjuka människor. Om väggar kunde tala så tänker jag att det hade funnits oändligt med mänskligt lidande, elände och smärta att berätta om här. I slutet på 1800-talet började man bygga inrättningar på olika håll för olika målgrupper; vanartiga gossar, flickor, äldre och så kallat sinnessjuka. Långt senare användes Strandgården under många år till stadens socialkontor. Socialkontoret fanns kvar här ända till i början av 1970-talet då Strandgården övergick till att användas som fritidslokal för pensionärer och senare föreningar med olika inriktning.

Om väggar kunde tala...

När det gäller vissa saker har jag minnen som en häst. Med annat kan det vara precis som bortblåst. För min del så är det ofta visuella minnen av ting, platser, färger, former, utseende, kläder, dofter och sådant. Gärna detaljer. Jag började i första klass på Tullskolan 1966. Första skoldagen har jag ett starkt minne ifrån. I bänken snett framför mig satt en flicka som var väldigt liten och tunn. Hon hade en klänning med kort ärm. Den lilla armen var så tunn och på handleden satt en klocka. På den tiden brukade små flickor och pojkar få en armbandsklocka när de fyllde sju år. Jag minns att jag fascinerades av att det kunde finnas så små klockarmband och att jag satt och sneglade på den där lilla handleden. Första läseboken finns kvar. På den tiden fick alla barn nya fina läromedel. Det hade vårt samhälle råd med på 60-talet. På 90-talet när min son gjorde sin skoldebut var det ett annat läge. Då hängde böckerna knappt ihop och de var ofta fulla med kludd och kladd.
Det var en härlig lite högtidlig stund när nya böcker delades ut tycke jag. Första läseboken var blå, den andra röd och den tredje gul. Det var nya moderna läromedel. Min årgång och de däromkring var de första som fick umgås med de små trollen Li och Lo som lotsade oss genom alfabetet. Det fanns en arbetsbok till läseboken och man fick klistra in bilder i tillsammans med små övningar. Alltid med de där små trollen vill jag minnas. Vissa texter och framför allt bilderna känner jag igen när jag nu tittar i boken.
Bilderna är fulla med små gömda bokstäver som man skulle leta upp och i vissa bilder skulle man leta ord som innehöll den bokstav som man just då höll på att lära sig. Texten om Pytt som var sugen på gott minns jag. Där byttes vissa ord ut av en bild. Det var roligt att läsa. Att skriva var lite värre till att börja med då jag är vänsterhänt. På den tiden var det så att vissa lärare framhärdade i att tvinga vänsterhänta barn att skriva med höger. Det gick långsamt med höger och jag kom efter de andra barnen. För att komma ikapp så tog jag över pennan i vänster hand. Då hördes frökens röst; "Margaretha! Tänk på handen!". Skriver och klipper med sax gör jag med höger hand efter detta ingrepp. Eller var det rent av ett övergrepp. Allt annat gör jag däremot orubbligt med vänster hand. Kniper det så kan jag skriva med vänster också. Så det så...

Min lilla Mormor föddes 1901. Hon döptes till Astrid Elina Charlotta och kallades för Astrid. Familjen bestod av mamma Hulda och pappa Alexander och storasyster Elvira. Livet i lilla Bostorp i närheten av Rödeby norr om Karlskrona var tryggt. Mormor berättade gärna historier om sin barndom för mig då jag var liten. Mormor och Vera, som storasyster kallades, gick i skolan i byn Tvingelshed. Det var en bit att gå dit och det var bara skola varannan dag. Jag minns att det var en hel del berättelser från händelser utefter skolvägen. Då som nu lekte barn ordlekar. Själv var jag som barn väldigt road av berättelsen om hur mormor skojade med sitt namn. Det där blev som en liten vers som hon roade sig med när hon hoppade fram där på skolvägen. Mormor hette ju också Charlotta och Lind i efternamn. Namnversen gick ut på att sätta Cha framför alla namn. Chastrid, Chalina, Charlotta, Chalind. Himla kul tyckte jag, i en viss ålder, och mormor fick berätta det där många gånger. Familjen hade det inte gott ställt men bra ändå. Till en del berodde detta säkert på att det inte blev fler barn än två och att den äldre generationen också bodde i byn. Detta var en stor trygghet. Pappa Alexander var stenhuggare och arbetade i brotten i trakten. Det var en stilig karl och han byggde själv ett hus till sin familj. På baksidan av bilden med Alexander och hans flickor står det; Alma Swensson, Westra Prinsgatan 17, Karlskrona. Vilket äventyr det måste ha varit att resa till Karlskrona för att bli fotograferad.
Livet fick en helt annan vändning när Alexander, lite drygt trettio år, hastigt dog i tarmvred. Mormor var 11 år och den hittills så trygga barndomen tog slut. Farfadern dog samma år och Mormors mamma Hulda stod ensam med sina flickor. Huset i Bostorp såldes och livet härefter blev inte enkelt för Astrid och Vera.

Mormor Astrid till höger med pappa och syster Vera...

De där sparade tillfällena av absolut närvaro och känsla av lycka finns där att ta fram när de behövs. När känslan av ensamhet och behov av tröst kommer över mig. Hur tokigt det här än låter så köpte jag den där båten främst till henne. Hon var sjuk och orkade inte riktigt hänga med som förr. Hon älskade att åka båt. Att hänga där över kanten. Att vädra och spana på det som hände runt omkring. Sen sommar i Augusti tog vi en kvällstur tillsammans sonen, jag och hon. Sonen i brytningstid till vuxenlivet och lilla hon satt tillsammans där i båten och jag ska altid spara denna stund av gemensam närvaro, stillhet och kärlek. Vi var tillsammans alla tre och jag kände i den stunden en sådan tacksamhet och
lycka. Jag har ingen bild från just detta tillfälle. Bilden av den där stunden har jag tacksamt bevarad i mitt hjärta men några andra bilder finns på henne i båten. Året efter i August var hon borta. Det har passerat flera år nu och det har tillkommit fler att älska och många stunder att glädjas över men detta ögonblick i livet tänker jag ändå på ibland.

Vår Flora...

Jag fortsätter med lite minnen. EPA var ju med på ett hörn igår. Kom att tänka på när de moderna varuhusen byggdes. Det fanns ju både EPA och Domus redan i slutet av 50-talet i Karlskrona. Själv minns jag de tidiga varuhusen lite grann men eftersom jag var så liten så är det framför allt leksaksavdelningarna som väcker minnen. Gamla Domus invigdes 1957 och låg då på Borgmästaregatan. Bilden är från 1961. Det var en fotograf som gick runt på dåvarande Domus och han hittade då mig med stor tofs och några andra barn som blev fotograferade. Det dignade ju inte precis på hyllorna på den tiden. Minns att jag senare tyckte bättre om gamla EPA då de hade mer småplock som var spännande att titta på.
De moderna varuhusen med rulltrappor byggdes i Karlskrona, liksom i all andra städer, i mitten och slutet av 60-talet. De nya varuhusbyggena förändrade hela stadsbilden. Hela kvarter revs för att ge plats till dessa stora varuhuskomplex. Det visades en mycket bra dokumentärfilm på svt i somras som handlar precis om detta. "När Domus kom till stan" av Anders Wahlgren. Själv gick jag i lågstadiet när de nya varuhusen öppnade i slutet på 60-talet. Minns att jag väntade en hel dag i skolan på att få åka in till stan den där dagen då nya EPA på Ronnebygatan öppnade. Vi skulle ju få åka rulltrappa!

På leksaksavdelningen...

Rödluvans Barnekipering hette en barnklädesaffär som fanns i Karlskrona under delar av 50- och 60-talet. Rödluvan var ett företag som sydde sina kläder själva och hade syatelje på Strandgården. På Rödluvan arbetade genom åren många duktiga sömmerskor. Butiken låg på Ronnebygatan 36 och under en period fanns även en filial på annat håll i stan. Huset där butiken låg revs 1965 för att ge plats åt varuhuset EPA, nuvarande Åhléns. Det var främst kläder till mindre barn som syddes upp av Rödluvan. Många små flickor har under Rödluvans era haft söta klänningar därifrån. Själv minns jag den lilla dekorationen med små rosenknoppar som prydde många klänningarna från Rödluvan. Tro det eller ej men jag har minsann en kvar i mina gömmor. Några klänningar finns också sparade. En liten välsydd ljusblå brodyrklänning ligger här utan minsta fläck eller reva. Lite blekt är den kanske men så fin ändå. Den sortens konfektion görs ju inte längre. Det är trevligt att ha den bevarad.

Rosenknoppar från Rödluvan...

Vi är några goda vänner som har hängt ihop sedan tidiga barndomen. Flickan på bilden och jag har känt varandra sedan vi var fem. Vi följdes åt till och från skolan under åren och ringde varandra direkt när vi kom hem. Mamma undrade alltid över det där; "vad har ni att prata om nu när ni nyss träffades?" I första klass hade jag en svart väska med röda kanter och små röda rosor. Min kompis hade också en väska som var svart fast med gröna kanter och lite större gröna rosor. För det mesta lika på något sätt. Orange byxor med gula prickar hade vi båda. Den ena hade gula mockaskor och den andra orange. Hade den ena kjol i skolan så hade den andra också kjol. Under hela skoltiden sedan vi började lekis har vi hållit ihop. Vi har lekt, pratat i telefon, firat alla födelsedagar, köpt godis, ätit godis, jämfört, bråkat, avundats, sovit över, hängt, skrattat, gråtit och allt som man gör under resan från barn till vuxen. Ingen vänskap kan jämföras med den som är mellan oss som har delat uppväxtåren tillsammans. Idag är vi medelålders kvinnor med liv som är olika men ändå lika. Vi träffas kanske ett par gånger om året och hörs av någon gång ibland. Det låter mycket när vi ses och det saknas inte samtalsämnen. Minnen är en outsinlig brunn att gräva i. Sen måste vi ju orientera oss om nuläget också. Det är fint och gott med gamla kära vänner.
Vi finns där!

Min fina kamrat...

Hemma hos mamma finns en liten keramiktavla som jag tycker så mycket om. Den är söt med två små katter och historien om hur den kom till mamma är så rar.
Mamma fick den när hon fyllde 18 år och det var då 1957. Mamma arbetade på den tiden i anrika A.J Anderssons manufaktur- och kappaffär. Hon hade precis träffat min pappa och berättade för sina nyfikna arbetskamrater hur pappa hade följt henne hem en kväll och att de hade suttit tillsammans på en sandlåda vid Björkholmen där mamma då bodde. Mamma fick sedan den lilla keramiktavlan, av sina arbetskamrater, i födelsedagspresent. De tyckte att den passade så bra då de hade tänkt på hur mamma och pappa hade suttit där på sandlådan precis som katterna.
De små kära katterna har hängt med i alla år och sitter där tillsammans än idag.

Kära katter...

Fortsätter på avdelningen fina minnen från goda tider. Vi var hos fotografen den där gången i början av 1992. En ganska nybliven 5-åring och hans då 32-åriga mamma. Jag säger och har sagt det många gånger förut; Man skulle alltid ha en 5-åring i sitt liv!

En liten pojke och hans mamma...

Uppehåller mig en stund i mina små samlingar då jag ju nu har spårat in på avdelningen minnen. Hittar här en liten brosch som satt på sonens lilla jeansjacka. Kanske kan den gå i arv någon gång...

Lilla kattbroschen och liten gosse från 1988...

Jag skaffade nya glasögon i våras. Petrolgröna. Vilka glasögon i ordningen detta är har jag inte koll på just nu. Fick mitt första par redan som 4-årig. TV:n gjorde entre i vårt hem och jag satte mig så nära att det inte var svårt att begripa att det var något galet med synen. Minns att jag tog på mig glasögonen det första jag vaknade.
Annat var det senare under de känsliga åren då glasögonen hamnade i väskan. Kontaktlinser kom så småningom som en skänk från ovan.
Nu för tiden varvar jag med glasögon och linser. Åldersförändringarna har smugit sig på och synen har ju inte blivit skarpare direkt.
De där första glasögonen har jag ju kvar såklart. Vad trodde du...? Stackars barn, kan jag tycka. De förstörde ju hela utseendet. Fodralet fick jag välja själv minns jag. Jag var noga med färger har min mamma berättat. Om du nu tittar på bilden så kanske du också kan konstatera att färgvalet inte var en tillfällig nyck...Tycker fortfarande att jag gjorde ett lysande val den där gången 1964!

Lysande färgval...

Min pappa hade fyllt 50 år det året som min son föddes. I den första sorgen efter pappa tänkte jag att jag verkligen har haft min pappa och att mitt barn verkligen, verkligen har haft sin morfar. Som kanske alla någon gång gör så tänkte även pappa det där att han önskade få finnas under sitt barnbarns uppväxt. Mitt barn hann bli vuxen och jag vet att pappa inte bekymrade sig över honom när han gick bort i fjol.
Idag tänkte jag på ett tillfälle och ett samtal som vi tre hade för några år sedan där pappa säger till sitt barnbarn "om du vill vara säker på att få en passning tillbaka så kom till morfar" Så typiskt bollfolk att göra liknelser med boll...Jag tänker att du som läser detta inte behöver ha innebörden av det där översatt. Vi skrattade flera gånger åt morfars passning sonen och jag, och gör ännu förresten. Så typiskt morfar! Det blev säkert en och annan felpassning emellanåt men det är de kloka och klockrena passningarna som vi minns och saknar.
Bilden är från 1990 då pappa var på stan med sitt barbarn en ledig dag. De fick en fråga av en journalist på en lokaltidning. Urklippet hittade jag i en låda. Jag är rätt bra på att samla på sådant...

En ledig dag 1990...

Min farmor, Elise Margareta, var en Karlskronaflicka som växte upp som äldst av fem syskon. Hennes mamma, Ellen, fostrade och försörjde alla sina barn själv. Ellen var en driftig kvinna som ägde flera hus och drev kafé Solhem på Möllebacken. Hon ägde ett tripp, trapp, trull hus vid Möllebackstrappan där hon hade sin kaférörelse. Min farmor, som var född 17 Januari 1899, arbetade tidigt på kafé Solhem och familjen bodde även där i huset. Som mycket ung träffade hon min farfar och så småningom blev hon Fru Jansson. Farmor var som ung en omtalat söt flicka. Min morfar som var ung samtidigt har vid något tillfälle sagt att min farmor var den sötaste flickan i Karlskrona. Gulligt! Jag har alltid undrat vad det var för färg på bandet i midjan. Vissa saker borde man ha frågat om för länge sedan...
Jag har bara ljusa minnen av min farmor som alltid var så glad när vi kom till henne. Jag tittar ännu upp i farmors fönster när jag går förbi fastän hon nu sedan länge är borta. Hennes födelsedag i januari var alltid väldigt trevlig för oss barn. Då hade farmor fiskdamm för oss kusiner som fick ställa oss på led i storleksordning för att se om vi fick något napp...

Min söta farmor Elise...

Min morfar Kalle älskade blåklockor! Han brukade plocka till mormor på vägen hem från jobbet. Bara blåklockor!
Min morfar, Karl Fredrik Wilhelm, föddes 1896 och växte upp under den tidens tuffa förhållanden. Han började jobba som liten pojke tillsammans med sin pappa som var stenhuggare. Hans vuxna liv var inte heller enkelt. Det där är en annan historia.
Morfar var en del av min självklara trygghet när jag växte upp. Jag behövde aldrig tvivla på morfars kärlek. Han läste alla Astrid Lindgrens böcker för mig och alla serier i Året Runt och Hemmets veckotidning. Jag låg över hans bröst, medan han läste, och åt husmans knäckebröd med kaviar som mormor serverade. Det blev smuligt på morfars skjorta.
När jag fyllde tio år fick jag en liten vers som morfar hade skrivit. Jag har den kvar än idag. Morfar är borta sedan många år men han finns kvar hos mig. Jag är 53 år idag och går och funderar på sådana här tacksamma minnen. De är en del av den jag är.

Morfars vers...