Min pappa hade fyllt 50 år det året som min son föddes. I den första sorgen efter pappa tänkte jag att jag verkligen har haft min pappa och att mitt barn verkligen, verkligen har haft sin morfar. Som kanske alla någon gång gör så tänkte även pappa det där att han önskade få finnas under sitt barnbarns uppväxt. Mitt barn hann bli vuxen och jag vet att pappa inte bekymrade sig över honom när han gick bort i fjol.
Idag tänkte jag på ett tillfälle och ett samtal som vi tre hade för några år sedan där pappa säger till sitt barnbarn "om du vill vara säker på att få en passning tillbaka så kom till morfar" Så typiskt bollfolk att göra liknelser med boll...Jag tänker att du som läser detta inte behöver ha innebörden av det där översatt. Vi skrattade flera gånger åt morfars passning sonen och jag, och gör ännu förresten. Så typiskt morfar! Det blev säkert en och annan felpassning emellanåt men det är de kloka och klockrena passningarna som vi minns och saknar.
Bilden är från 1990 då pappa var på stan med sitt barbarn en ledig dag. De fick en fråga av en journalist på en lokaltidning. Urklippet hittade jag i en låda. Jag är rätt bra på att samla på sådant...

En ledig dag 1990...