Jag cyklar till jobbet och passerar då den stadsdel som kallas Pottholmen. Det finns storstilade planer för denna del av stan som idag rymmer bland annat brandstation och gamla Strandgården. Det blir säkert fantastiskt fint när det nya Pottholmen så småningom blir färdigt. Just nu används husen på Strandgården, sedan många år, av olika föreningar som har sina lokaler där. Dessa hus kommer att rivas som det ser ut enligt planen för Pottholmen. Strandgården har sin historia. Det känns tydligt, tycker jag, när jag står inne på den gård som inramas av de tre stora gamla tegelhusen. Från början kallades dessa hus för Borgen och den var inhägnad med plank. Här inrymdes fattighuset. Karlskrona var historiskt tidigt ute med att organisera fattigvård. Inledningsvis låg fattigvårdsanstalten vid det förra Marinmuseet men flyttade sedan till Strandgården, dåvarande Borgen, runt 1820. Från början blandade man fattiga utslagna människor hur som helst på Borgen. Då var det mest en förvaring av fattiga, gamla, utslagna och psykiskt sjuka människor. Om väggar kunde tala så tänker jag att det hade funnits oändligt med mänskligt lidande, elände och smärta att berätta om här. I slutet på 1800-talet började man bygga inrättningar på olika håll för olika målgrupper; vanartiga gossar, flickor, äldre och så kallat sinnessjuka. Långt senare användes Strandgården under många år till stadens socialkontor. Socialkontoret fanns kvar här ända till i början av 1970-talet då Strandgården övergick till att användas som fritidslokal för pensionärer och senare föreningar med olika inriktning.

Om väggar kunde tala...