Vi är några goda vänner som har hängt ihop sedan tidiga barndomen. Flickan på bilden och jag har känt varandra sedan vi var fem. Vi följdes åt till och från skolan under åren och ringde varandra direkt när vi kom hem. Mamma undrade alltid över det där; "vad har ni att prata om nu när ni nyss träffades?" I första klass hade jag en svart väska med röda kanter och små röda rosor. Min kompis hade också en väska som var svart fast med gröna kanter och lite större gröna rosor. För det mesta lika på något sätt. Orange byxor med gula prickar hade vi båda. Den ena hade gula mockaskor och den andra orange. Hade den ena kjol i skolan så hade den andra också kjol. Under hela skoltiden sedan vi började lekis har vi hållit ihop. Vi har lekt, pratat i telefon, firat alla födelsedagar, köpt godis, ätit godis, jämfört, bråkat, avundats, sovit över, hängt, skrattat, gråtit och allt som man gör under resan från barn till vuxen. Ingen vänskap kan jämföras med den som är mellan oss som har delat uppväxtåren tillsammans. Idag är vi medelålders kvinnor med liv som är olika men ändå lika. Vi träffas kanske ett par gånger om året och hörs av någon gång ibland. Det låter mycket när vi ses och det saknas inte samtalsämnen. Minnen är en outsinlig brunn att gräva i. Sen måste vi ju orientera oss om nuläget också. Det är fint och gott med gamla kära vänner.
Vi finns där!

Min fina kamrat...