Min lilla Mormor föddes 1901. Hon döptes till Astrid Elina Charlotta och kallades för Astrid. Familjen bestod av mamma Hulda och pappa Alexander och storasyster Elvira. Livet i lilla Bostorp i närheten av Rödeby norr om Karlskrona var tryggt. Mormor berättade gärna historier om sin barndom för mig då jag var liten. Mormor och Vera, som storasyster kallades, gick i skolan i byn Tvingelshed. Det var en bit att gå dit och det var bara skola varannan dag. Jag minns att det var en hel del berättelser från händelser utefter skolvägen. Då som nu lekte barn ordlekar. Själv var jag som barn väldigt road av berättelsen om hur mormor skojade med sitt namn. Det där blev som en liten vers som hon roade sig med när hon hoppade fram där på skolvägen. Mormor hette ju också Charlotta och Lind i efternamn. Namnversen gick ut på att sätta Cha framför alla namn. Chastrid, Chalina, Charlotta, Chalind. Himla kul tyckte jag, i en viss ålder, och mormor fick berätta det där många gånger. Familjen hade det inte gott ställt men bra ändå. Till en del berodde detta säkert på att det inte blev fler barn än två och att den äldre generationen också bodde i byn. Detta var en stor trygghet. Pappa Alexander var stenhuggare och arbetade i brotten i trakten. Det var en stilig karl och han byggde själv ett hus till sin familj. På baksidan av bilden med Alexander och hans flickor står det; Alma Swensson, Westra Prinsgatan 17, Karlskrona. Vilket äventyr det måste ha varit att resa till Karlskrona för att bli fotograferad.
Livet fick en helt annan vändning när Alexander, lite drygt trettio år, hastigt dog i tarmvred. Mormor var 11 år och den hittills så trygga barndomen tog slut. Farfadern dog samma år och Mormors mamma Hulda stod ensam med sina flickor. Huset i Bostorp såldes och livet härefter blev inte enkelt för Astrid och Vera.

Mormor Astrid till höger med pappa och syster Vera...

De där sparade tillfällena av absolut närvaro och känsla av lycka finns där att ta fram när de behövs. När känslan av ensamhet och behov av tröst kommer över mig. Hur tokigt det här än låter så köpte jag den där båten främst till henne. Hon var sjuk och orkade inte riktigt hänga med som förr. Hon älskade att åka båt. Att hänga där över kanten. Att vädra och spana på det som hände runt omkring. Sen sommar i Augusti tog vi en kvällstur tillsammans sonen, jag och hon. Sonen i brytningstid till vuxenlivet och lilla hon satt tillsammans där i båten och jag ska altid spara denna stund av gemensam närvaro, stillhet och kärlek. Vi var tillsammans alla tre och jag kände i den stunden en sådan tacksamhet och
lycka. Jag har ingen bild från just detta tillfälle. Bilden av den där stunden har jag tacksamt bevarad i mitt hjärta men några andra bilder finns på henne i båten. Året efter i August var hon borta. Det har passerat flera år nu och det har tillkommit fler att älska och många stunder att glädjas över men detta ögonblick i livet tänker jag ändå på ibland.

Vår Flora...

Känner av gårdagens löprunda i benen. Det tillsammans med en långpromenad idag efter jobbet gör att jag nu är djupt nersjunken i min schäslong. Borde ta itu med en del här hemma men det får bli en annan dag. Gäsp! Extra C-vitamin kanske hjälper? Jag känner mig latare och segare än någonsin. Inte fasen mår jag dåligt av det heller...

Lite vitamin C...

Jag fortsätter med lite minnen. EPA var ju med på ett hörn igår. Kom att tänka på när de moderna varuhusen byggdes. Det fanns ju både EPA och Domus redan i slutet av 50-talet i Karlskrona. Själv minns jag de tidiga varuhusen lite grann men eftersom jag var så liten så är det framför allt leksaksavdelningarna som väcker minnen. Gamla Domus invigdes 1957 och låg då på Borgmästaregatan. Bilden är från 1961. Det var en fotograf som gick runt på dåvarande Domus och han hittade då mig med stor tofs och några andra barn som blev fotograferade. Det dignade ju inte precis på hyllorna på den tiden. Minns att jag senare tyckte bättre om gamla EPA då de hade mer småplock som var spännande att titta på.
De moderna varuhusen med rulltrappor byggdes i Karlskrona, liksom i all andra städer, i mitten och slutet av 60-talet. De nya varuhusbyggena förändrade hela stadsbilden. Hela kvarter revs för att ge plats till dessa stora varuhuskomplex. Det visades en mycket bra dokumentärfilm på svt i somras som handlar precis om detta. "När Domus kom till stan" av Anders Wahlgren. Själv gick jag i lågstadiet när de nya varuhusen öppnade i slutet på 60-talet. Minns att jag väntade en hel dag i skolan på att få åka in till stan den där dagen då nya EPA på Ronnebygatan öppnade. Vi skulle ju få åka rulltrappa!

På leksaksavdelningen...

Rödluvans Barnekipering hette en barnklädesaffär som fanns i Karlskrona under delar av 50- och 60-talet. Rödluvan var ett företag som sydde sina kläder själva och hade syatelje på Strandgården. På Rödluvan arbetade genom åren många duktiga sömmerskor. Butiken låg på Ronnebygatan 36 och under en period fanns även en filial på annat håll i stan. Huset där butiken låg revs 1965 för att ge plats åt varuhuset EPA, nuvarande Åhléns. Det var främst kläder till mindre barn som syddes upp av Rödluvan. Många små flickor har under Rödluvans era haft söta klänningar därifrån. Själv minns jag den lilla dekorationen med små rosenknoppar som prydde många klänningarna från Rödluvan. Tro det eller ej men jag har minsann en kvar i mina gömmor. Några klänningar finns också sparade. En liten välsydd ljusblå brodyrklänning ligger här utan minsta fläck eller reva. Lite blekt är den kanske men så fin ändå. Den sortens konfektion görs ju inte längre. Det är trevligt att ha den bevarad.

Rosenknoppar från Rödluvan...

Vi är några goda vänner som har hängt ihop sedan tidiga barndomen. Flickan på bilden och jag har känt varandra sedan vi var fem. Vi följdes åt till och från skolan under åren och ringde varandra direkt när vi kom hem. Mamma undrade alltid över det där; "vad har ni att prata om nu när ni nyss träffades?" I första klass hade jag en svart väska med röda kanter och små röda rosor. Min kompis hade också en väska som var svart fast med gröna kanter och lite större gröna rosor. För det mesta lika på något sätt. Orange byxor med gula prickar hade vi båda. Den ena hade gula mockaskor och den andra orange. Hade den ena kjol i skolan så hade den andra också kjol. Under hela skoltiden sedan vi började lekis har vi hållit ihop. Vi har lekt, pratat i telefon, firat alla födelsedagar, köpt godis, ätit godis, jämfört, bråkat, avundats, sovit över, hängt, skrattat, gråtit och allt som man gör under resan från barn till vuxen. Ingen vänskap kan jämföras med den som är mellan oss som har delat uppväxtåren tillsammans. Idag är vi medelålders kvinnor med liv som är olika men ändå lika. Vi träffas kanske ett par gånger om året och hörs av någon gång ibland. Det låter mycket när vi ses och det saknas inte samtalsämnen. Minnen är en outsinlig brunn att gräva i. Sen måste vi ju orientera oss om nuläget också. Det är fint och gott med gamla kära vänner.
Vi finns där!

Min fina kamrat...

Det börjar skifta vackra höstfärger i träden. Det har skiftat färg på annat håll också. I veckan var jag hos frisören som klippte till och satte färg i håret. Det blekta skulle bort och det enda önskemål jag hade var att jag inte ville ha en brun mössa. Och vad fick jag? Jo men, en brun mössa! I alla fall är det vad jag de första dagarna här har upplevt. Nu har jag lugnat ner mig lite efter diverse utspel och börjat vänja mig så sakta. Nu får du sätta en annan bild på bloggen, sa särbon skämtsamt. Vi får se hur det blir med det. Något i mig säger att denna färg inte blir långvarig. Min själ och självbild är blond och inte murrig.
Jag är glad för färg och roliga mönster. Nästan allt här hemma är färgglatt. Jag dras, sedan barnsben, som en magnet till det orange, gula, röda och starkt gröna. Cerise och blå toner går också bra. Murrigt och dovt är inget för mig. Ljusa träslag och textilier blandat med starka färger är min melodi och så får det förbli. Har länge tänkt att ge min gröna kökssoffa en ny färg. Och jag lovar att det inte blir brunt...

Det skiftar...

Hemma hos mamma finns en liten keramiktavla som jag tycker så mycket om. Den är söt med två små katter och historien om hur den kom till mamma är så rar.
Mamma fick den när hon fyllde 18 år och det var då 1957. Mamma arbetade på den tiden i anrika A.J Anderssons manufaktur- och kappaffär. Hon hade precis träffat min pappa och berättade för sina nyfikna arbetskamrater hur pappa hade följt henne hem en kväll och att de hade suttit tillsammans på en sandlåda vid Björkholmen där mamma då bodde. Mamma fick sedan den lilla keramiktavlan, av sina arbetskamrater, i födelsedagspresent. De tyckte att den passade så bra då de hade tänkt på hur mamma och pappa hade suttit där på sandlådan precis som katterna.
De små kära katterna har hängt med i alla år och sitter där tillsammans än idag.

Kära katter...

Det regnar småspik idag och det är skönt att bara vara. Svenska äpplen passar till en smulpaj med kokos och kanel. Den tar vi med oss på rotmosmiddag hos kära lilla mamma. Det var länge sedan vi åt "bulsa". Vad passar väl bättre en regnig dag som denna?

Det är stilla fredagskväll. Dagarna springer på. Fredag, Måndag och Fredag igen. Allt och inget händer. Mycket görs och "inget" hinner man med. Nu är det tyst här utan surr. Jag behöver det en stund. Ett tacksamt lugn vilar i mitt kök. Från kökssoffan hörs andetagen från mina fyrbenta och jag känner precis så...

Tacksam!

Jag skulle vilja rekommendera Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser. Själv har jag "Övergivna platser två" i min ägo. Författaren har en websida www.jornmark.se där man kan läsa mer om övergivna platser. Det finns även en fb-sida att gå med i. Böckerna ger en historisk tillbakablick i bild och text om platser som för inte allt för länge sedan hade betydelse för oss men som i takt med samhällets förändring fallit i glömska. Intressant och tankeväckande läsning med talande bilder.

Övergivna platser...

Allergiker varnas! Nu är det vad som kan betraktas som gnällhörna.
Man kan ordna det där med allmän sophantering på olika sätt och bestämma sig för hur det ska vara och vilka signaler som vill sändas ut. Man anger en ton helt enkelt! Där man vill ha det välordnat och snyggt finns det snygga sopkärl och ordning och reda runt omkring. På ett annat ställe där man tycker att det kan vara lite hej hopp kör man med trasiga sopkärl år efter år och låter råttorna springa runt och mumsa på soporna. Det blir som man vill ha det!
Det snygga röda sopkärlet finns på ett välordnat sopsamlingsställe i en grannkommun helt nära. Rent och snyggt med en tydlig signal om att så här vill vi ha det här! Det trasiga sopkärlet med mängder med skräp runt omkring finns i ett högskoleområde helt nära mig. I åratal trasigt frekvent använt sopkärl. Signalen är tydlig!

Som man vill ha det...

Fortsätter på avdelningen fina minnen från goda tider. Vi var hos fotografen den där gången i början av 1992. En ganska nybliven 5-åring och hans då 32-åriga mamma. Jag säger och har sagt det många gånger förut; Man skulle alltid ha en 5-åring i sitt liv!

En liten pojke och hans mamma...

Uppehåller mig en stund i mina små samlingar då jag ju nu har spårat in på avdelningen minnen. Hittar här en liten brosch som satt på sonens lilla jeansjacka. Kanske kan den gå i arv någon gång...

Lilla kattbroschen och liten gosse från 1988...

Jag skaffade nya glasögon i våras. Petrolgröna. Vilka glasögon i ordningen detta är har jag inte koll på just nu. Fick mitt första par redan som 4-årig. TV:n gjorde entre i vårt hem och jag satte mig så nära att det inte var svårt att begripa att det var något galet med synen. Minns att jag tog på mig glasögonen det första jag vaknade.
Annat var det senare under de känsliga åren då glasögonen hamnade i väskan. Kontaktlinser kom så småningom som en skänk från ovan.
Nu för tiden varvar jag med glasögon och linser. Åldersförändringarna har smugit sig på och synen har ju inte blivit skarpare direkt.
De där första glasögonen har jag ju kvar såklart. Vad trodde du...? Stackars barn, kan jag tycka. De förstörde ju hela utseendet. Fodralet fick jag välja själv minns jag. Jag var noga med färger har min mamma berättat. Om du nu tittar på bilden så kanske du också kan konstatera att färgvalet inte var en tillfällig nyck...Tycker fortfarande att jag gjorde ett lysande val den där gången 1964!

Lysande färgval...

Min pappa hade fyllt 50 år det året som min son föddes. I den första sorgen efter pappa tänkte jag att jag verkligen har haft min pappa och att mitt barn verkligen, verkligen har haft sin morfar. Som kanske alla någon gång gör så tänkte även pappa det där att han önskade få finnas under sitt barnbarns uppväxt. Mitt barn hann bli vuxen och jag vet att pappa inte bekymrade sig över honom när han gick bort i fjol.
Idag tänkte jag på ett tillfälle och ett samtal som vi tre hade för några år sedan där pappa säger till sitt barnbarn "om du vill vara säker på att få en passning tillbaka så kom till morfar" Så typiskt bollfolk att göra liknelser med boll...Jag tänker att du som läser detta inte behöver ha innebörden av det där översatt. Vi skrattade flera gånger åt morfars passning sonen och jag, och gör ännu förresten. Så typiskt morfar! Det blev säkert en och annan felpassning emellanåt men det är de kloka och klockrena passningarna som vi minns och saknar.
Bilden är från 1990 då pappa var på stan med sitt barbarn en ledig dag. De fick en fråga av en journalist på en lokaltidning. Urklippet hittade jag i en låda. Jag är rätt bra på att samla på sådant...

En ledig dag 1990...

Träning idag efter jobbet. Så himla kul detta! Behöver nu lägga på ett pass till i veckan för att få lite resultat. Söndag kanske kan bli en dag med tid för ett litet pass. Nu har jag landat på en stol med radion i bakgrunden. Efter lite mat efter träningen blev jag plötsligt sugen på en liten knaprig kaka som jag visst har i frysen. Det får bli två och en kopp te. Det ska vara sans och balans på allt...

En liten kaka eller två...

Ikväll är jag helt enkelt bara trött...

Kom idag att tänka på en sång som vi sjöng tillsammans här hemma när mitt barn var en liten prins. "Små cyklar som far omkring de hörs nästan ingenting. Lite rassel och lite pling. Rassel, rassel, rassel, rassel och pling..."
Jag hade varit tacksam om det hade varit lite pling från cyklar som far omkring. Speciellt de som kommer farande bakom ryggen på mig på morgonpromenaden med de fyrbenta. 9 av 10 cyklister plingar inte utan tror att man har ögon i nacken. Denna beräkning är inte statistiskt bevisad utan helt efter mina egna iakttagelser. Detta brist på pling är något att fundera på när jag en timme senare ska ta mig till jobbet och då själv blir cyklist...

Liten cyklist från 1991...

Hittade ett gammalt stickmönster hos mamma. Det är ett 60-talsmönster på en mössa som mamma hade när jag var barn. Riktig nostalgi! Köpte fint mohairgarn till två mössor och tänker försöka mig på att sticka dessa modell 2012. Måste därför ändra lite då mönstret inte anger stickning med rundsticka. Det ska nog gå att ordna. Nu är det ju så, med mig, att det nu för tiden inte går undan med någonting när det kommer till mina alster. Det är mest planer och prat innan jag kommer till skott. Mönstret har jag grubblat på att ta itu med länge och garnet köpte jag i fjol. Så nu vet ni hur det ligger till med detta...

60-talsnostalgi..

Min farmor, Elise Margareta, var en Karlskronaflicka som växte upp som äldst av fem syskon. Hennes mamma, Ellen, fostrade och försörjde alla sina barn själv. Ellen var en driftig kvinna som ägde flera hus och drev kafé Solhem på Möllebacken. Hon ägde ett tripp, trapp, trull hus vid Möllebackstrappan där hon hade sin kaférörelse. Min farmor, som var född 17 Januari 1899, arbetade tidigt på kafé Solhem och familjen bodde även där i huset. Som mycket ung träffade hon min farfar och så småningom blev hon Fru Jansson. Farmor var som ung en omtalat söt flicka. Min morfar som var ung samtidigt har vid något tillfälle sagt att min farmor var den sötaste flickan i Karlskrona. Gulligt! Jag har alltid undrat vad det var för färg på bandet i midjan. Vissa saker borde man ha frågat om för länge sedan...
Jag har bara ljusa minnen av min farmor som alltid var så glad när vi kom till henne. Jag tittar ännu upp i farmors fönster när jag går förbi fastän hon nu sedan länge är borta. Hennes födelsedag i januari var alltid väldigt trevlig för oss barn. Då hade farmor fiskdamm för oss kusiner som fick ställa oss på led i storleksordning för att se om vi fick något napp...

Min söta farmor Elise...

Ibland behöver jag pigga upp mig själv och idag är det en sådan dag...

En bunta Gladiolus fick följa med hem!

Någon tuggade tidigare detta året ett hål i ett av mina favoritplagg. Det är en "säck i linne" som min mamma brukar säga. I fickan på "säcken" låg några trevliga godisar som någon ville ha...En söndertuggad ficka är inget att göra åt tänkte jag men frågade ändå mamma som är en fena på att laga saker på ett fiffigt sätt. Jojomen! Fickan ordnade hon till med ett broderi och min kära "säck" är faktiskt snyggare nu än innan.
Nu har det hänt igen... Min favoritkjol har blivit utsatt för för ett angrepp. Det är fickorna som gör att den är så bra att ha på promenaden. I ett nafs så fick den fickan ett litet lyft av mamma. Jag får skärpa mig med att drälla runt kläder med godis i fickorna. Om jag inte vill ha broderi på allt förstås...
Mamma gillar sådant här klurigt grejande med nål och tråd. Så har du något plagg som behöver räddas med ett litet broderi så vet du vart du kan vända dig...

Snyggare med mammas broderi...

Det märks att det är riktig vaniljkräm, sa särbon och tog sin andra bulle. Och många kalorier tillade han. Nu får man cykla och gå för fullt efter två sådana...
Somliga blev stora och somliga blev små. Men aj, aj vad goda! Och visst är det "riktig" vaniljkräm. Präktigt värre...

Goda bullar...

Söndagar är min favoritdag. Minns att jag tyckte om Söndagar även som barn. Det var den dagen som vi var hemma tillsammans. Butiksfolk jobbar ju "jämt". På den gamla goda tiden var det stängt i affärerna på Söndagar.
Det vilar en frid över denna dag som snart följs av en ny orörd vecka. Det är något med det som jag tycker om.
Morgonpromenad, kaffe i bästa muggen, radion i bakgrunden och fyrbenta som vilar på sina bäddar. Nu ska jag baka...

Bästa muggen...

1:a September och det märks tydligt att det mörknar tidigare. Förra året skrev jag i min andra blogg www.mittlivsommatte.blogg.se att det den sista September var som den varmaste sommardagen. Så ännu kan det komma fina, varma sensommardagar. Delar av sommargarderoben kan hänga med ett tag till även om funderingar finns på vilka behov som finns av förnyelse inför hösten. Fast jag har det viktigaste. Mina favoriter gummistövlarna! De köpte jag i våras. Skulle kunna gå i dem jämt. Syns i mörker gör dem, fötterna blir inte blöta och jag kan vifta med tårna. Ett par varma sulor bara så blir det perfekt...

Ännu lite kvar av sommaren...