Vissa saker har en given plats till jul även om vi firar en förhållandevis lågmäld jul. Som så många andra har jag ett datumljus i december och detta har en given plats i en röd emaljerad ljusstake från Kockums i Kallinge. De tillverkade ju under sin storhetstid en massa emaljerade nyttoföremål. Den lilla ljusstaken har hängt med sedan min bardoms sommarstuga. På den tiden var den en ljusstake helt enkelt. Vi hade ingen el i stugan så det behövdes ljus. Själv har jag sen i alla år använt den till jul och då till datumljuset. När mitt barn var liten så hade vi alltid en typ av ljus där det längst ner var en liten ring av tomtar som dansade. Det var viktigt att det var just det där ljuset med tomtarna. "När vi kommer dit ner där tomtarna dansar mamma då är det jul" Minnen! jag kan höra den lilla rösten inom mig när som helst. Har inte sett just det där ljuset på många år nu. Men nu är ju mitt barn vuxet och tror inte på tomten längre.

Ljus med tradition...

Saffranskusar bakar jag i detta huset den första advent. Det är tradition. I år har jag nu gjort ett traditionsbrott och har bakat kusarna en vecka tidigare då jag ska ha annat för mig nästa helg. Nu ligger kusarna i frysen och i magen. Har ätit för mycket känner jag nu. De är ju så himla goda när de är nybakade.

Saffranskusar på fat...

Att åka till grannstaden Kalmar är idag ingen "big deal". Man kör upp på knappt en timme. När jag växte upp var denna sträcka en utflykt som inte bara gjordes sådär i en hast. Det var roligt att planera en utflykt. Matsäck skulle packas och rastplats skulle utses. Alla skulle stuvas in i olika bilar och trångt var det oftast både fram och bak. Man hade aldrig bråttom på den tiden. Det fick liksom ta sin tid. Färden var en del av hela upplevelsen. Förväntan, skratt och oväntade små händelser som man sen kunde prata om länge. En härlig tid som dokumenterades med enkel kamera. Visst minns vi än idag resan till Kalmar, stället vi fikade på och besöket på Kalmar slott. Eller hur kusin? Det köptes ingenting på de där utflykterna. Konsumtion fanns inte som en tanke då på den tiden i slutet på 60-talet. Pappa min kusin och jag fotograferades den där dagen på väg till Kalmar. Bilden är inte så skarp men stämningen finns där. Vi hade en rolig dag tillsammans.

Min kära kusin, pappa och jag...

När jag nu är inne på avdelningen tygpåsar så kan jag fortsätta med slöjdpåsen. Såklart! Den är kvar! Röd med handgjort snöre och initialer i grönt broderat med kedjestygn. Den där påsen tog en stund att få ihop vill jag minnas. Kanske en hel termin eller så. Snöret var kul att göra med kedjestygnen var lite knepiga. Det syns att det var en besvärlig övning...
Jag vill minnas att vi började med syslöjd i fyran men det kan ha varit året innan. Frågade nyss en kompis och hon minns samma som jag. Vi hade det där första slöjdåret en väldigt snäll syfröken som hette Vilma Grönlund. Senare fick vi en betydligt strängare fröken. På Tullskolan fanns syslöjden i samma hus som skolans tandläkeri. Det luktade speciellt i den där trappan just därför att tandläkaren fanns där också. Långt senare gick min son på fritids i samma hus. Idag är det modernt dagis där i dessa gamla nyrenoverade röda tegelhus som en gång i begynnelsen var sjukhus i Karlskrona.
Jag var en pysslig unge och det var kul med syslöjd. Det pratades och tisslade mycket på de där lektionerna. Det var alltid lång kö vid katedern då många behövde hjälp av fröken. Vissa stod alltid i den där kön och fick inte så mycket gjort har jag för mig. Vi hade en liten grön pärm där små prover sattes in efter hand. Det var tyglappar med olika sömmar, virkprover och slutligen ett stickprov. Skulle inte vara förvånad om den där pärmen ligger här någonstans...
Så småningom fick vi bland annat brodera Blekingesöm och sticka vantar. Själv har jag senare i min ungdom och vuxna liv både stickat och sytt en hel del genom åren även om det nu för tiden går väldigt trögt. Men det är en annan historia.

Röda slöjdpåsen...

Spekade i mina skåp efter en grej och hittade då min gamla gympapåse. Mamma sydde den när jag började skolan. På den tiden hade flickorna sockiplast och gympadräkt med volang. Min var ljusblå till att börja med och senare blev det en gul fast då utan volang. Gympapåsen hängde med i många år och långt senare hade jag garn i den. Nu använder jag den inte. Fast färgerna är ju rätt. Jag kanske ska ha den till något nu också...?

Min gamla gympapåse...

För ett antal år sedan så dök denna skylt upp i cykelrummet i huset där jag har bott de senaste dryga tio åren. Jag har mått illa av den där skylten i flera år. Det har känts som att det har dragit ihop sig i halsen på mig varje gång som jag har gått in för att hämta min cykel. Så bra att jag "får" ställa min cykel i cykelrummet i fastigheten där jag hyr min bostad. Några fastighetsägare senare så har skylten nu försvunnit...I bästa fall är den förpassad till soprummet.
Jag vet inte om illustreringen till den övertydliga och ganska självklara, men onödiga, texten var tänkt som ett skämt. Inga förklaringar behövs egentligen. För mig är budskapet från fastighetsägare till hyresgäst solklart...

Budskap...

Idag kunde jag helt enkelt inte låta bli. En påse skumtomtar fick följa med hem från affären. Att det är något speciellt med dessa är väl folk i hela landet överens om. Så ikväll blir det en och annan tomte att mumsa på och lite varm glögg tror jag bestämt också att det får bli. Julstämning såhär i halva november.

Skrev ju häromsistens (visst är det ett roligt ord) om att jag har kvar farmors paraply. Kan riktigt se framför mig hur hon en regnig dag gav sig ut på Hantverkaregatan för att snabbt gena över JIBE:s gård för att komma upp på stan. Den lilla silvriga ringen som hon hade för att hålla ihop paraplyet, när det inte användes, sitter kvar. Ett vanligt paraply från 60-tal skulle jag tro. Lite stiligt sådär med silvrigt handtag och höstlöv i mönstret. Hon var stilig min farmor. Minnet hålls levande med dessa sparade ting. Jag tycker om att använda farmors paraply.

Farmors paraply...

Idag har denna flickan födelsedag. Min mamma föddes denna dag 1939. Att födas och växa upp under denna period var naturligtvis speciellt. Att som liten växa upp med mörkläggningsgardiner, flyglarm och ransonering av matvaror. Att inte känna till något annat tillstånd än det som rådde under krigsåren påverkade i grunden denna generation barn som växte upp under dessa år. Mamma har berättat om detta många gånger. Hur otäckt det var med flygplan i natten och de vuxnas oro. 1945 kom freden och med den öppnades världen. Den första bananen smakade konstigt och apelsiner var också en ny bekantskap. Självklarheter tycker vi som kommit efter. Många födelsedagar har passerat. Dagen har firats på olika sätt under åren. Mammas födelsedag har alltid varit en trevlig dag att fira. En ljuspunkt i novembermörkret som många har uppskattat genom åren. Dagen idag har inte bjudit på större kalas utan ett mer lite stillsamt firande.
En liten god tårtbit fanns till mig när jag kom hem! Grattis lilla mamma och puss, puss!

Grattis lilla mamma!

Jag har en del saker som har tillhört min farmor eller saker som hon gav mig i present under min uppväxt. Min fina farmor som alltid blev så glad när jag eller någon annan kom till henne. Det var "alltid" någon där. Hon bodde i stan så det var obligatoriskt att gå dit när man hade ärende till stan. Jag var femton år när farmor lämnade oss. Hon var då 75 år och hon dog på Karlskrona lasarett. Jag var hos henne då på slutet. Det var någon där hela tiden. Jag minns att jag satt själv hos henne men om det var dagen innan eller samma dag minns jag inte riktigt. Cancer är en djävulsk sjukdom...
Farmor var ju både farmor och mormor. Det var ju lite skämtsam konkurrens om det där oss kusiner emellan. Vilket hon var mest liksom...
Nu många år senare dricker jag i farmors koppar, sätter blommor i farmors vas. Jag är väldigt rädd om den där vasen i aprikosfärgat glas som jag dessutom är väldigt förtjust i. Hennes brunblommiga paraply finns här hos mig! Jag använder fortfarande då och då ett halsband med en gul glassten som jag fick en jul tidigt 70-tal. Det gröna päronet i glas, som du ser på bilden, är ett kärt minne som alltid står framme. Jag har fått det av min farmor!

"Res på årorna" - Pappa sa ofta så när jag växte upp. Det betydde att jag skulle sträcka på mig både fysiskt och mentalt.
Räta på ryggen, spetsa öronen och rikta blicken framåt! Det fanns inget kravfyllt eller negativt i detta. Det var mer som en uppmuntran till att tro på min förmåga och tycka om mig själv.
Sov gott! I morgon är det en ny dag att "resa på årorna"

Med blicken riktad framåt...

Har köpt en ny matta på varuhuset med stort Å. Alla glada färger är representerade och den passar mig precis just därför. All de där glada färgerna finns på mycket just nu. Min smak är inne tydligen. Det stod mitt namn på den där mattan och nu har den kommit hem. 130 cm i diameter ligger den nu på plats. Köper jag en ny soffa ,som tänkt, så kan jag ju välja vilken färg som. Ingen är ju omöjlig till denna matta...

Färgglatt...

Hönsens värld har aldrig fångat mitt intresse tidigare. Har köpt ägg, gärna bruna, gärna ekologiska, inget mer. Nu har jag genom mina fyrbenta fått en vän på fb som är "hönsmänniska". Hon lägger emellanåt ut bilder på höns och tuppar. Fantastiska bilder på vackra hönsraser som jag inte har haft en aning om. Det finns hundratals olika hönsraser. Dessa är både gamla raser och nya framavlade raser. Tjusiga namn har de ofta också. Dessa kan visas upp på utställningar ditt hönsfolk åker och, stolta som tuppar, visar upp sina höns. Det finns alltså hönskennlar. Hade jag ingen aning om! Fascinerande fåglar. Blir helt enkelt sugen på att lära mig mer. Man blir glad av höns. Köpte ett häfte frimärken i veckan med bilder på hönsraser. Var noga med att det var just dessa jag ville ha så killen på posten skrattade lite. Det är roligt med ett trevligt frimärke och då passar ju höns bra. Man får favoriter bland hönsen. Själv gillar jag den lilla öländska dvärghönan. En svensk lantras som är utrotningshotad. Det är ofta produktivitet som räknas och där kan de svenska lantraserna inte riktigt konkurrera tydligen. Det finns giganter också. Den långbenta Brahman är en av världens största raser. Känner mig nästan lite släkt med denna. Hökblick som kan verka skrämmande men en snälling som tar hand om sina ungar. Om jag hade möjlighet att ha höns så vill jag ha Brahmahöns. Tror att jag ska köpa en hönsbok.

Höns att bli glad av...

Lyktan brinner på pappas grav. Han är inte där men det är vår minnesplats. Pappa är här hos mig i köket just nu. I mina tankar nu idag, denna dag, då vi särskilt ska minnas våra kära som har lämnat jordelivet. Idag tänder jag ljus här hemma och tänker på alla kära som har lämnat. De är alla, på sitt sätt, med i vardagens tankar. Varje dag eller ibland då och då när minnen gör sig påminda. Pappa och morfar Janne, Joels pappa Thomas, mormor Astrid, morfar Kalle, farmor Lisa, farbror Olle, faster Margit och flera andra som lämnat livet genom åren. En del av ålderdom och andra alldeles för tidigt. Så är livet...

Så länge någon minns så finns vi...

Var och klippte mig igår efter jobbet. Veckorna rapplar på. Fick räkna efter då jag inte riktigt kände att det var sex veckor sen sist. Var hos frisören i nästan två timmar. Jag får mycket för pengarna tyckte jag. Ja och inte har du haft tråkigt heller skrattade min frisör. Hon är riktigt trevlig och kul. Nöjd blev jag också. Salongen ligger i ett äldre hus i stan. Lokalen användes, då det begav sig, som mjölkaffär. Det var mejeriföreningen som hade en av sina mjölkaffärer här. Golvet är genuint. Så som det var i alla mjölkaffärer. Klinkers i brunt och vitt. Fantastiskt vackert. Inte så bra underlag för en frisör som står hela dagarna visserligen. Det där golvet har väl förmodligen ett stort historiskt värde för det får inte ändras något i den där lokalen. Ett stycke historia att beskåda när man sitter där med skynke och färg i håret.

Vacker golv med historia...