Idag har jag köpt mig en sidensjal från Anna O som jag är väldigt nöjd med. Nu har jag sedan tidigare en likadan i annan kulör men den är något justerad. Jag var vid ett tillfälle oförsiktig med att lägga den där starkt rosa sjalen tillgänglig för en viss Greyhoundflicka. Sjalen fick bitmärken och jag blev rätt ledsen över det där då jag var väldigt glad för den där sjalen. Dessutom var den rätt dyr så jag blev ganska sur på mig själv över detta slarv. Man lär sig och nu har jag alltså unnat mig själv en ny sjal och den ska bara användas av mig. Visade sjalen för en av mina kollegor som nog tyckte att den var väldigt snygg. Men hon har tyvärr sjalförbud meddelade hon. Själv tryckte jag alltså på gasen idag fast det var en hundring i rabatt och det var ju faktiskt drygt tjugo procent på priset. Det kostar på att vara generös mot sig själv. Känner mig inte alltid så bekväm med det. Det är väl något med Jante. Vid fotograferingen av sjalen kom det ett litet nyfiket näbb för att nosa. Men mer är så blir det alltså inte denna gången...

Ny sjal och nyfiket näbb...

Och för dig som aldrig har sett rosablommande Kastanjeträd så har jag här en bild från blomningstiden i Amiralitetsparken. Finns ett träd på Möllebacken också. Ta dig gärna dit till våren om du är i närheten!

Rosa...

Under nästa alla år har jag gått med en kastanj i fickan på hösten. Det är något alldeles särskilt med detta träd och dess frukter. Detta stora träd med stora blad "som paraplyer" Var det inte så hon sjöng Barbro Hörberg för många år sedan. Blomningen på våren är helt underbar. Här i stan finns några ovanliga Kastanjeträd med starkt rosa blommor. Vanligtvis är de ju vita med lite rosa i. Denna rosa Kastanjeblomma är något alldeles extra. Som barn plockade jag, som säkert många andra, kastanjer. Kan inte minnas att jag gjorde något med dem. Hade dem liksom bara. Som stenar, knappar och pärlor. Man behöver inte alltid göra något mer än att bara ha dem. Så jag plockar även i höst en fin, len kastanj för att bara ha i fickan.

Kastanj för fickan...

Riktigt kallt på morgonpromenaden. Dessutom första halkan. Den kommer, märkligt nog, alltid som en fullständig överraskning. Nu har hösten hunnit ikapp all eventuell sensommarkänsla och vintern varnar om sin ankomst. Det är tid för varma soppor, grytor och annat kok för kyliga dagar. När mörkret kommer tänder jag ett ljus av stearin i fönstret i mitt kök.

Tid för stearin...

Sitter här med en fyrbent i knät och en vid fötterna. Gäspar oavbrutet och klockan är inte ens åtta. Undrar vad det är för fel? Har inte gjort ett enda knop sedan jag kom hem. Ingen TV och ingen radio är påslagen. Sitter här på kökssoffan med mina små hjärtan nära intill och funderar på lite av varje.
Har följt de senaste dagarnas nyheter om djurparkerna. "Det är vårt kapital" sa någon. Det är klart att vi måste värna om det kapitalet. Vi lever ju av detta. Kanske är det just den inställningen till det levande som kapital som är en del av problemet. Bristen på känsla, empati och respekt för liv. De liv som man påtar sig ansvar för som ska tas om hand under sin livstid och som också ska få ett respektfullt och värdigt slut när den tiden kommer. Den där frysen...Finns knappt ord för denna hantering. Skrev i morse när jag nyss vaknat ett spontant inlägg på fb. Jag kan lägga det även här med viss redigering av skrivfel...
Har tagit in allt om det där djurparkseländet från igår. Dessa parker är ju som stora krämarmarknader utan gräns för moral och etik. Spontant tänker jag som många andra; Slå igen eländet! Djurskydd fungerar ju inte generellt så varför skulle det göra det här. Det finns en stor naivitet här att det bara skulle vara goda krafter i ledningen på de där djurparkerna. De skulle sättas under tvångsförvaltning både Parken Zoo och Ölands djurpark. Men de är stora dragplåster för turism de där ställena och viktiga för kommersen i sina regioner. Vi var på Ölands djurpark EN gång för drygt 20 år sedan. Redan då reagerade jag på flera saker där och sa aldrig mer! Djurparker kan i den bästa av världar ha stor betydelse för utrotningshotade arters överlevnad. Att förena detta syfte med det som är parkernas huvudsakliga mål att tjäna en massa pengar är en svår utmaning för ledningen på en djurpark. Det har varit väldigt tyst från andra djurparker i landet. Undrar vad det beror på...?

Funderar...

Har hämtat paket på två ställen idag efter jobbet. Kul med paket! En jacka till mig i det ena och lite saker till de fyrbenta i det andra. Då jag gör en del inköp på nätet så blir det lite paket att hämta då och då. Det finns ett antal utlämningsställen för paket häromkring beroende på vilket företag som anlitas av avsändaren. Ibland kan man ju få välja själv. Om du nu tänker att, nu blir det gnäll igen, så kan jag meddela att jag tycker att detta med leveranser av paket fungerar bra. Oavsett utlämningsställe så går det alltid snabbt och smidigt. Och alla de ställen som jag kommer i kontakt med har väldigt trevlig personal. Minns hur det var på posten på den gamla tiden då man stod genomsvett i evighetsköer för att hämta paket. Det är nog rätt kul med denna uppgift, för till exempel en mack, då arbetsuppgifterna blir lite varierade. Det verkar som att personalen tycker så i alla fall tycker jag. Sen får väl de där ställena lite mervärde i form av extra försäljning då man som pakethämtare kanske kommer på att man behöver något annat. Och det är ju bra om affärerna får bra så att folk får jobb.

Kul med paket...

Jag är nöjd och glad! Det har varit en bra dag.
Har varit på träning i löparspåret. Den gruppträning som jag går på är hur bra som helst. Fint väder har vi haft alla tillfällen nu. Denna gången hade jag draghjälp i spåret av en av mina fyrbenta. Så himla kul var detta. Fina färger och härlig höstdoft i skogen!
När jag kom hem ringde mitt vuxna älsklingsbarn. När man har ETT barn kan man säga så. Alltid lika roligt att få prata en längre stund.
Ikväll somnar jag gott!

Fina höst...

Ooops! En av flera gropar på strandpromenaden intill vår gata är extra djup och stor. Lagom för någons fot att trampa i faktiskt. Det är väldigt "vältrafikerat" här. Trevligt för både två- och fyrbenta att promenera här. Gropen är inget nytt. Den har stått på tillväxt här i flera år. Snart får man väl hoppa över. Tur att man, pepper-peppar, är hyfsat rörlig och har nya glasögon. Man vill ju inte gärna snubbla här och belasta landstinget med kostnader för ett brutet ben.

Grop...

Helgen försvann i ett nafs och nu är det måndag igen. Fredag-måndag, måndag-fredag...! Mitt fång av Gladiolus har slagit ut så fint och jag kan nog glädja mig över dem några kvällar till.
Idag har jag blivit bjuden på jättegod lunch. Jag har det bra! Apropå lunch så kom jag nu att tänka på något vi pratade om i lördags när vi var och fikade. Det förväntas ju ofta att vi ska bära bort vår bricka på lunchställen och fik. Jag är av den uppfattningen att detta är galet främst av en anledning. Rent principiellt skulle man ju kunna tycka att om man nu betalar 94 pix för en lunch så borde det ingå att brickan blir borttagen. Min poäng handlar dock om arbetsuppgiften. Förr fanns det så kallade "brickflickor" på restauranger och fik. Deras uppgift var att plocka bort brickor, torka rent och hålla snyggt i största allmänhet på stället. Dessa arbetsuppgifter sköttes oftast av unga människor som ett första jobb. Detta var vad man kan kalla ingångsjobb på arbetsmarknaden. Denna typ av arbeten finns knappt idag men dessa jobb behövs verkligen. Jag anser att en restaurang ska anställa den personal som behövs för att det sk rulla på. Jag vägrar bära brickor och lämnar konsekvent kvar dessa. Önskar att fler skulle göra detsamma. Det finns säkert fler liknande exempel på arbetsuppgifter som vi lydigt "hjälper till med". Men som sagt "vägra bära bricka"...

Fredag-måndag...

En dag med ösregn från morgon till kväll. Det har varit en trevlig dag. Har träffat de fyra tjejer som har hängt med i nästan hela mitt liv. Fem timmar på stan har gått fort tillsammans med fyra glada, goda vänner. Det är nu tradition att vi träffas alla fem för en höstrunda i stans affärer. Tid för prat, skratt och fika ryms också så klart. En sallad fick plats då vi besökte stans senaste fik. En riktigt trevlig dag i regnet. Känner mig glad över att vi har plats för varandra efter alla dessa år.
Regnet håller i sig utanför. Nu är det mjuka byxor och soffmys som gäller!

Sallad i gott sällskap...

Det är fri fart här på gatan kan man tro. Aldrig en enda kontroll så det är bara att gasa på. Senast i morse höll vi på att bli överkörda på ett av övergångsställena av en ung kvinnlig amatör i ny vit bil. Pulsen steg tidigt kan jag lugnt säga. Det är helt koko placering på det där övergångsstället, mycket på grund av den fria farten, men det ska tydligen vara så. Jag har ringt till polismyndigheten, kan ni tro, men de säger att det är ett svårt problem...De som kör fort har ju liksom ett försprång kanske de menar. Vad vet jag, en medelålders gnällspik!
Idag har jag ringt kommunen om alla tomma flaskor på busshållplatsen jag skrev om den 1:e oktober. De ligger kvar... Blev hänvisad till Blekingetrafiken som har hand om hållplatserna. Ringde dit och fick prata med en människa som inte riktigt visste om de hade hand om det men jag blev lovad att ärendet skulle skickas vidare till hållplatsansvarig som kunde se till att det företag som är upphandlade för att hålla efter hållplatser fick veta att det ligger flaskor där sedan en månad som behöver plockas bort. Om de nu har hand om flaskor? Det kanske inte finns med i det upphandlade avtalet... Who knows?
Nu är det fredag kväll och jag har köpt ett stort fång Gladiolus för att glädja mig själv. Jag är nöjd, tacksam och glad över en hel del i mitt liv kan jag meddela om det nu skulle vara någon som tror att jag inte är det...

Ha en trevlig helg...!

Vi passerar ofta Studentviken på promenaden mina fyrbenta och jag. Denna badplats, som nu är tom på folk, bär på många minnen från barndomen och uppväxtåren. Det var här som vi oftast badade under alla de där åren. Det var här som jag gick i simskola. Första sommarlovet övade jag bentag i sanden här och i slutet på sommaren simmade jag 200 meter och fick ett gult simborgarmärke. Minns att jag var så lycklig över att det var gult. Det var ju min älsklingsfärg. Diplom fick man också som kom från Simfrämjandet och det var underskrivet av Ulla Lundqvist, gymnastikdirektör.
Nu går vi här över den lilla sandstranden, som en gång var så stor, och höstvindarna känns runt öronen.
Det är härligt med höst och det är 2012. Sommaren 1967 kommer med tankens kraft nära.

Nostalgidiplom...

Jag har lite böcker på lager men varken hinner eller orkar läsa allt. Jag köper jämt böcker men många läggs bara på hög. Tittar mycket i böcker, bläddrar och läser lite här och där. En del blir såklart lästa men långt ifrån alla som jag tänker mig. Det är delvis därför att jag läser så otroligt långsamt. Jag läser lika långsamt som SLAS. Ni vet vad jag menar om ni har hört hans uppläsningar. Jag älskar hans "prator". Lyssnar på en del böcker numera. Det är för mig ett perfekt sätt att ta mig igenom vissa böcker som jag aldrig skulle läsa som vanlig bok. Dessutom tycker jag att det är så mysigt med att lyssna. Känslan som infinner sig påminner om barndomens sommarlovsföljetonger på radion eller när vår magister på mellanstadiet hade högläsning för oss ur "Greven av Monte Christo"
Jag har alltid tyckt mycket om dikter och poesi och söker ofta upp mina favoriter. Hittade för några år sedan en bok av konstnären Klas Parknäs. Gillar hans bilder. I boken "Tillvarataget" bjuder han på sina bilder med ord. Annorlunda, fyndigt, värt att tänka på och inspirerande;
"Ge dig - ge upp.
Den som inte kan ge sig har gett upp.
Tålamod är att tåla sitt mod".

Tillvarataget...

Är det fler än jag som är gäspiga på kvällarna nu i dessa mörka tider?
Det är kolsvart redan men det känns inte riktigt OK att säga godnatt vid halv åtta. Måste ju ut en sista gång för idag med mina två ovilliga fyrbeningar.
Tror inte att någon inspiration att uträtta något mer kommer över mig denna afton. Det är väl bara att hålla ut framför TV:n i väntan på att få krypa ner...

Gäspig vid TV:n...

När min mamma var en liten flicka så fick hon följa med min mormor till fisktorget på lördagarna. Under en tid där den senare halvan av 1940-talet så fanns det en liten båt som låg förtöjd vid Borgmästarekajen. Den låg på ett ställe alldeles nära där det nya hotellet ligger idag. Den där lilla båten var ett hemmabygge som en liten pojke hade byggt. Mamma brukade fråga mormor om de inte kunde gå och titta på den där lilla båten då hon och mormor var på fisktorget alldeles i närheten. Mamma tyckte att den lilla båten var så gullig och den lilla pojken, som brukade hålla till vid sin båt, var så söt. Båtägaren var en liten pojke i 10-årsåldern som bodde på Arklimästaregatan 44. Han hade byggt båten själv i vedboden på gården där han bodde. Båten var sjöduglig och användes flitigt. Den hade ett litet segel och kallades för en badbåt. Vad ingen visste då var att mamma och den lille båtägaren flera år senare skulle mötas och sedan leva sina liv tillsammans som gifta. Pojken med båten var min pappa. Denna historia är så fantastiskt gullig tycker jag och jag tänker ibland på detta då jag passerar därnere vid kajen.

"Båtägaren" och den lilla flickan...

På sistone har det ju blivit ett stort genomslag, bland många, med lek och spel på de smarta telefonerna. Alfapet, den gamla hederliga, live-versionen har i många år spelats flitigt här hemma liksom andra bokstavsspel men nu är detta utkonkurrerat av "fjuden". Många håller på med korsord, sudoko eller pusslar som avkoppling. Själv så har jag "bloggeriet" och "fjuderiet" som avkoppling. Ibland behöver man "rensa" hjärnan och då fungerar dessa små nöjen utmärkt. Härom dagen blev det höga poäng i ett spel. Fick till 1228 p på ett ord. Spelet avslutades efter detta inledande ord. Det blir ingen sport med ett sådan ledning. Det ska helst vara jämna omgångar. För spänningens skull!

Hög poängutdelning på "fjuden"...

Jag cyklar till jobbet och passerar då den stadsdel som kallas Pottholmen. Det finns storstilade planer för denna del av stan som idag rymmer bland annat brandstation och gamla Strandgården. Det blir säkert fantastiskt fint när det nya Pottholmen så småningom blir färdigt. Just nu används husen på Strandgården, sedan många år, av olika föreningar som har sina lokaler där. Dessa hus kommer att rivas som det ser ut enligt planen för Pottholmen. Strandgården har sin historia. Det känns tydligt, tycker jag, när jag står inne på den gård som inramas av de tre stora gamla tegelhusen. Från början kallades dessa hus för Borgen och den var inhägnad med plank. Här inrymdes fattighuset. Karlskrona var historiskt tidigt ute med att organisera fattigvård. Inledningsvis låg fattigvårdsanstalten vid det förra Marinmuseet men flyttade sedan till Strandgården, dåvarande Borgen, runt 1820. Från början blandade man fattiga utslagna människor hur som helst på Borgen. Då var det mest en förvaring av fattiga, gamla, utslagna och psykiskt sjuka människor. Om väggar kunde tala så tänker jag att det hade funnits oändligt med mänskligt lidande, elände och smärta att berätta om här. I slutet på 1800-talet började man bygga inrättningar på olika håll för olika målgrupper; vanartiga gossar, flickor, äldre och så kallat sinnessjuka. Långt senare användes Strandgården under många år till stadens socialkontor. Socialkontoret fanns kvar här ända till i början av 1970-talet då Strandgården övergick till att användas som fritidslokal för pensionärer och senare föreningar med olika inriktning.

Om väggar kunde tala...

Det är inte våren som är på väg och den lilla blomman i förra inlägget SKA blomma nu och kallas Tidlösa. Den kan även kallas för den nakna jungfrun. Det är alltså ingen krokus vilket jag som okunnig asfaltsmänniska fick för mig. Fick både telefonsamtal och kommentar om detta. Det är bra att ni hänger med! Tack!
På tal om asfalt! Det finns en stor eländig grop på cykelbanan vid en av korsningarna på min väg till jobbet. Helt kass! Man har glömt fylla i där cyklar förväntas köra. Det är en djup grop och gångtrafikanterna blir arga om man kör på deras sida. När det regnar blir det som ett stort fågelbad. Ibland blir man trött. Slut på gnällrutan!
Bye the way! Jag trivs nu hur bra som helst med min nya hårfärg. Det är inte alls en brun mössa. Rätt likt min naturliga hårfärg faktiskt...

Fågelbad...

Är det inte lite upp och nervända världen med krokus i Oktober!? Längs med kajen på hemvägen ser jag spröd krokus blomma i höstsolen. Själv tog jag strumpor på igår. Jag gör det den första Oktober. Det kanske jag inte hade behövt...

När det gäller vissa saker har jag minnen som en häst. Med annat kan det vara precis som bortblåst. För min del så är det ofta visuella minnen av ting, platser, färger, former, utseende, kläder, dofter och sådant. Gärna detaljer. Jag började i första klass på Tullskolan 1966. Första skoldagen har jag ett starkt minne ifrån. I bänken snett framför mig satt en flicka som var väldigt liten och tunn. Hon hade en klänning med kort ärm. Den lilla armen var så tunn och på handleden satt en klocka. På den tiden brukade små flickor och pojkar få en armbandsklocka när de fyllde sju år. Jag minns att jag fascinerades av att det kunde finnas så små klockarmband och att jag satt och sneglade på den där lilla handleden. Första läseboken finns kvar. På den tiden fick alla barn nya fina läromedel. Det hade vårt samhälle råd med på 60-talet. På 90-talet när min son gjorde sin skoldebut var det ett annat läge. Då hängde böckerna knappt ihop och de var ofta fulla med kludd och kladd.
Det var en härlig lite högtidlig stund när nya böcker delades ut tycke jag. Första läseboken var blå, den andra röd och den tredje gul. Det var nya moderna läromedel. Min årgång och de däromkring var de första som fick umgås med de små trollen Li och Lo som lotsade oss genom alfabetet. Det fanns en arbetsbok till läseboken och man fick klistra in bilder i tillsammans med små övningar. Alltid med de där små trollen vill jag minnas. Vissa texter och framför allt bilderna känner jag igen när jag nu tittar i boken.
Bilderna är fulla med små gömda bokstäver som man skulle leta upp och i vissa bilder skulle man leta ord som innehöll den bokstav som man just då höll på att lära sig. Texten om Pytt som var sugen på gott minns jag. Där byttes vissa ord ut av en bild. Det var roligt att läsa. Att skriva var lite värre till att börja med då jag är vänsterhänt. På den tiden var det så att vissa lärare framhärdade i att tvinga vänsterhänta barn att skriva med höger. Det gick långsamt med höger och jag kom efter de andra barnen. För att komma ikapp så tog jag över pennan i vänster hand. Då hördes frökens röst; "Margaretha! Tänk på handen!". Skriver och klipper med sax gör jag med höger hand efter detta ingrepp. Eller var det rent av ett övergrepp. Allt annat gör jag däremot orubbligt med vänster hand. Kniper det så kan jag skriva med vänster också. Så det så...

Varning för gnällruta!
Vi bor i ett fantastiskt område på många sätt. Det finns dock, som jag tidigare har ondgjort mig över, vissa blottor...
I minst tio dagar har vi nu travat förbi angiven busshållplats och tittat på detta elände. Inne i kuren har det varit fest! När festen var slut så lämnades en del tomflaskor åt sitt öde. Ingen har känt sig ansvarig för att plocka bort dessa sedan. Snart är det väl något ljushuvud som kommer på att man kan "leka med" flaskorna. Det är alltid fullt med glaskross på vår gata. Om det tycker jag som tidigare sagt inte...

Festen är slut...